Fly Guy 10 min:
Det som motiverade mig att spela ”Fly guy” var att komma så högt upp i rymden som möjligt utan att träffa något som gjorde att jag hamnade tillbaka på marken igen.
Man blev nyfiken på varje objekt gjorde med en och det gjorde spelet intressant.
Fanns inget moment i att interagera med andra spelare i detta spel.
Spelet gick egentligen från punkt a till punkt b på ett sätt men det som gjorde spelet intressant var vilken väg man kunde ta till slutet.
Det tog ett tag innan jag fattade vad spelet gick ut på först men när jag insåg det var det väldigt lätt att förstå vad spelet gick ut på.
Small Worlds 15min:
1. Motivationen i detta spel var att se mer av den ”pixliga” lilla världen och att ta sig till ”teleporteringsdörren”.
Man spelade helt ensam så det fanns ingen interaktion med andra spelare, det man interagerade med var med omvärlden.
Det fanns inget sätt att kunna påverka utfallet i spelet utan det var att man skulle ta sig från punkt a till punkt b igen och man kunde bara hoppa (betyder inte att det är tråkigt för det)
Spelet var lätt utformat så man förstod vad man skulle göra eftersom det man inte hade sett av världen var mörk tills man hade gått dit och då såg man mer så det var enkelt att förstå att man skulle till en viss punkt.
Winterbells 5min 109560 poäng:
Detta var ett väldigt beroendeframkallande spel. Min motivation i det här spelet blev väldigt tydlig: jag ville ha så mycket poäng som möjligt och komma så högt jag kunde!
Spelet var nog lite mycket tur som strategi. Man kunde ta tur och allting flöt på och man va plötsligt högt upp eller så kunde man va extra vaksam på var klockorna befann sig så man kunde hitta en smart väg upp.
Winterbells var enkelt att förstå just för att det finns ett enda moment i spelet: att komma så högt upp som möjligt och det kunde man bara genom att studsa mot klockorna.
Dice Wars 20 min:
Motivationen för mig i Dice Wars var att ta över hela spelplan innan min motståndare gjorde det.
Jag ville bygga upp så starka tärningshögar som möjligt på mina områden för att kunna sätta stopp och sabotera för min motståndare.
Spelet var både turbaserat men det låg en del strategi bakom det också. När man skulle attackera någon med samma antal tärningar som en själv så var det väldigt mycket slump som avgjorde vem som vann men vid andra tillfällen kunde
man räkna ut vad motståndarens ”maxsiffra” var, respektive ens själv så det blev lite strategi av det hela.
Spelet var lite krångligt i början, man kastades in i spelet och fick lista ut själv vad man skulle göra men efter kanske 5 minuter förstod jag hur det låg till.
Flow 15 min:
Jag fattade tyvärr ingenting av det där spelet, jag satt länge och funderade vad det gick ut på och det enda jag kom fram till var att man skulle äta glödande bubblor och man växte men har ingen aning om när man är klar.
Det som motiverade mig 15 minuter var att försöka samla bubblor.
Det fanns inte så mycket strategi i det här spelet tror jag, man åkte runt och plockade upp bubblor när man såg dom, det är nog svårt att ha någon slags strategi i det spelet.
Som jag skrev så hade jag svårt att fatta syftet med spelet och det fanns inga tydliga regler och det stod inte hur man klarade spelet och det satte käppar i hjulet på mitt spelande av ”flow”
Somoros 15 min:
Här var min motivation lite annorlunda jämfört med de andra spelen jag har spelat. Det fanns inga poäng, men det som motiverade mig var helt enkelt att trycka på olika objekt och se vad som händer och sen försöka komma på rätt kombination.
Spelet har många olika objekt som hjälper en och förstör och det gäller att välja rätt kombination för att lyckas så utfallet är väl egentligen rätt enkelspårig men allting runtomkring får en att känna att man kan påverka me än vad man kanske gör.
Jag förstod rätt snabbt vad spelet gick ut på, det var massa olika saker och figurer i varje ”scen” och det var bara vissa saker man kunde klicka på så det gick fort att lista ut vad det skulle gå ut på.
CycloManiacs 45 min:
När jag spelade detta spelet så fick jag motivationerna: 1, jag SKA vinna och 2, jag vill låsa upp så mycket prylar som jag kan.
Man blev väldigt tävlingsinriktad när man spelade det spelet, man var bara tvungen att komma före sina motståndare och det motiverade mig att fortsätta spela.
möjligheterna att agera i spelet var väl dock inte så jättestora, man skulle gasa, hoppa och komma först över mållinjen fast det är ju också syftet med spelet, jag kände att jag kunde blivit bättre på att hoppa och använda boost och det motiverande mig återigen att fortsätta.
Jag har spelat den typen av spel innan så jag visste från början vad det handlade så det var inte problem med det.
Psychosomnium ca 1 tim:
Här blev min motivation att spela vidare väldigt stark eftersom jag finner pusselspel väldigt roliga och strävar att komma vidare och klura ut vad jag ska göra härnäst.
Det intressanta med det spelet var att man spelade som olika figurer, när den man spelade med just då dog. Så man spelade olika figurer med lite olika egenskaper och man fick chansa att man skulle använda en viss figur för ett speciellt hinder.
På grund av att figurerna hade olika egenskaper så blev spelet rätt emergent och det man fick se till att använda rätt figur vid rätt tillfälle. På så sätt kändes det som jag hade makt över handlingen även om den i grund och botten var enkelspårig.
Det tog ett tag att ta sig igenom spelet eftersom man inte visste vad man skulle göra vid varje ”scen” men det hörde ju spelet till att man skulle klura ut det själv. Spelet hade en liten likhet med ”somoros” på den fronten.
Knytt Stories ca 1,5 tim:
Motivationen till varför jag ville spela det spelet så länge var att jag ville se var figuren skulle någonstans och samla på mig så många prylar som möjligt.
Spelet var ungefär som ett lite mer avancerat ”Super Mario”. Man skulle ta sig från punkt a till punkt b i ett tvådimensionellt spel med lite olika prylar som gjorde att man klarade sig längre och bättre. Man ville fortsätta spela spelet just för att man fick nya saker och blev hela tiden automatiskt bättre,
Man kunde dock inte styra handlingen eller så i spelet så det var lite synd, det var rätt svart på vitt men fortfarande väldigt underhållande spel.


