Jag har varit och utforskat lite kring lärande på Naturhistoriska museet och det var en intressant upplevelse. Jag har inte varit där sedan jag gick i lågstadiet och nu när jag var där såg jag museet med helt andra ögon än vad jag gjorde då.
Vad är upplevelsens målgrupp?
Målgruppen är för naturhistoriska museet är rätt bred med tanke på att det finns så enormt mycket man kan se och lära sig om. Vill du lära dig om växter så finns det där, vill du lära dig om däggdjur så finns det också där. Dock så kan jag tänka mig att målgruppen som naturhistoriska själva har tänkt sig är de personer som är intresserad av allting som involverar naturen. De anstränger sig inte att försöka nå ut till någon målgrupp utanför dom ramarna, vilket dom nog kan förlora en del på.
Hur jobbar man med designen för att skapa lärande?
Första man ser när man börjar gå upp till själva utställningarna är att det hänger en stor plast- späckhuggare (såg ut att vara i skala 1:1) några meter ovanför ens huvud. Jag fick en positiv effekt av det och såg fram emot vad det som skulle komma härnäst. När jag kom upp till andra våningen blev jag dock väldigt besviken. Dom hade en väldigt stor yta som dom skulle kunna använda till en stor och spännande förstautställning men istället var det kanske 10 bilder på olika djur och människor. Det kändes inte så särskilt kreativt. Förutom att de har bra, pedagogiska kartor och text till varje objekt i museet så känns det över lag att det inte är så väldesignat för att skapa en större upplevelse och lärande, det är till mesta dels som ett vanligt museum.
Hur jobbar man med upplevelsebegreppet för att skapa lärande för deltagaren?
Museet är uppdelad i olika sektioner med t.ex. Maskar och växter. Jag fick upplevelsen att jag ville vidare och se mer vad som fanns på dom andra sektionerna. Det väcktes nästan en liten löjlig nyfikenhet inom mig och insåg att jag faktiskt inte brukar vara sån i vanliga fall. Så även om dom på museet inte har tänkt så mycket kring designen på utställningarna så fanns det ändå någon upplevelse inom mig som gjorde att designbristen inte spelade någon roll för det var fortfarande intressant. Vid en del av museet finns det en gigantisk elefant. De har lyst upp den underifrån så det faller ett lite läskigt ljus på den och om man står mitt framför den så känner man sig fruktansvärt liten och hjälplös (om den hade levt). Det skapade en trevlig otrevlighet hos mig, vilket jag upplevde som väldigt intressant.
Hur jobbar man med designen av upplevelsen för att skapa flow för deltagaren?
Eftersom de hade olika sektioner av olika slag där på museet så kan man väl säga att det blev ett slags flow i det hela. Man tänkte inte så mycket på att man gick från sektion till sektion utan man bara gick vidare. Det orsakade att man gjorde allting i en följd och man tappade helt fattning om tiden och allt annat förutom det man såg just då.
Hur tar man i beaktande de funktioner för lärande som ni hade som utgångspunkt i tisdagens blogg uppgift?
Lärare- Om det t.ex. har planerats att det ska komma en skolklass till museet så ordnar dom så att det finns guider till klassen som visar dom runt. Det är det närmaste man kommer till lärare på museet.
Student- Om man ser en student som en person som ska lära sig något så skulle man kunna säga att varje person som besöker naturhistoriska är en student. Dock finns det ju ingen riktigt student som ”student i skolan”.
Miljö- Det finns det ju definitivt på ett museum och miljön på naturhistoriska museet är väldig mysig och det känns som ett väldigt svenskt museum. Vid växtsektionen t.ex. så finns det bakgrunds bilder som känns väldigt svenska så man känner igen sig väl när man är där.
Tid- Naturhistoriska har ju som vilket annat museum öppningstider och stängningstider. Förutom den formen av tid så finns det nog inget annat som är direkt tidsbundet.
Källa för lärande- Det finns det helt klart. Utställningarna är en ju väldigt stor källa i sig själv men sen finns det också olika sorters litteratur som man kan köpa och lära sig ännu mer av något speciellt djur eller växt.
Lärprocess- Utställningarna får ju en själv att lära sig saker, läser man inget, lär man sig inget. Så lär processen hänger mycket på en själv, hur mycket man vill lära sig och vad. Förutom det så finns ju guiderna ibland och om man är observant på vad personen säger så kan man allt lära sig en hel del.
Struktur/regler- Det finns det utan tvekan på ett museum. Mycket av föremålen är ju inglasade men det finns några som inte är det och vid dom står det tydligt att man inte får röra. Mycket av reglerna är väl sånt som man har sunt förnuft till. Inte pilla på saker som man egentligen skulle kunna pilla på och så.
Kunskapskontroll- Finns det inte direkt på ett museum, man kommer dit för att man vill lära sig saker på egen hand och finns inga prov som personalen delar ut som besökarna måste få minst 75 % rätt på. Utan det är helt frivilligt att lära sig saker där. Det som möjligtvis skulle kunna bli en kunskapskontroll är väl om en lärare tar dit sin klass och ett prov sätts på det som finns där. Det är finns inget på själva museet som är kunskapskontrollerande.
Kommunikation – Om man menar kommunikation så som det finns mellan lärare och elev (direktkommunikation) så finns det inte direkt på museet, OM man inte då har med sig en guide. Utställningarna kommunicerar kanske indirekt med besökarna, det är inte riktiga människor som berättar om sakerna på museet utan texten som finns till varje objekt ”talar” istället med besökarna.
Vilken pedagogisk tradition och vilket kunskapsbegrepp finns implicit i designen av upplevelsen?
”Titta och lär” skulle jag vilja säga. Det finns massa olika saker att se på museet och om man stannar upp och kollar på något, lär man sig hur dom ser i detalj och kan även få kortfattad fakta om det. Egentligen skulle jag vilja säga ”Titta, läs och lär” istället för det är det man gör. Eftersom det är kortfattad fakta så kan man lära sig mer, annars kanske det bara blir att man går därifrån för det var alldeles för lång text.
